Therese. zill. Grisen.

Mitt nya blogg-hem, som jag är särdeles nöjd med finns på

http://zill.bloggplatsen.se

Alltså....

http://zill.bloggplatsen.se

Hatta dit NU vettja!!!

Ha en bra dag

//zill

Jag har tröttnat på blogg.se's alla jädra driftstörningar, inlägg som inte syns osv.

Jag flyttar därför till http://zill.bloggplatsen.se

Jag repeterar

http://zill.bloggplatsen.se

Följ med mig dit, och glöm inte ändra på bloglovin' om det skulle vara så att du prenumererar på den där.

Tack & hej blogg.se, det var trevligt att bo hos er i dryga 5 år.

Ta hand om er, så ses vi på det nya stället...!

Idag har solens strålar gett mina armar och nylla lite färg. Jag hoppas det blir samma vara imorgon , för jag måste bli lite brunare om jag inte ska försvinna helt i klänningen på lördagens bröllop (det är Maria & Christer som gifter sig alltså... inte jag... för vem fan skulle jag gifta mig med..?!). Apropå det måste jag fixa present och kort..! Shit amagad & herrejösses!

Jag har ont i kroppen efter helgens eskapader, men det är bara muskelsmärta och den går över om några dagar. Eftersom jag har stenkoll på varför jag har ont så väljer jag att fånflina åt smärtan och tycka att det är ganska bra jobbat, trots allt. Heja mig!

Känslan av bitterhet pga KattFans flytt om typ en månad har börjat släppa, men jag vet någon som kommer vara ledsen och känna sig vilsen ett tag efter att han har åkt. Den här någon är så klart ingen annan än jag. Jag svär åt honom, men jag vet att han ser glimten i mitt öga och att han förstår att det (faktiskt) finns genuin glädje bakom bitterfitte-fasonerna.

Jag tror det skulle vara allt jag har på hjärtat. Jag är trött som ett as, och det är tidiga skiftet imorgon pga en föreläsning jag ska på mellan 13 & 16. Kanske att jag går och sover snart. Varför inte liksom, klockan ör ju trots allt efter 21.

Ta hand om er.

Nu är jag i startgroparna för att göra mig iordning inför sittningen... Jag har lyckats peppa upp mig. Kanske maten jagåt för en stund sen gjorde underverk för humöret, för nu börjar jag tagga till..! Yay!

Planen är som följer; dra på mig föreningskläderna - ovven i den vackra färgen bourdeax och den turkosa västen. Härlig färgkombination, isn't it?! Efter att jag gjort det är det inåt stan som gäller för en glass (och kanske annat) tillsammans med sötaste Paris innan själva sitsen.

Men allra först; en rejäl uppfräschning. Jag sitter nämligen fortfarande i gravidbrallorna (haremsbyxor alltså) och linnet jag drog på mig imorse när jag gick upp för melodikrysset.

Ta hand om er.

Det är lördag eftermiddag och jag har försökt att peppa till mig inför sittningen ikväll. Det går sådär. Musiken jag spelar via spotify är ju klockren som vanligt, men känslan vill ändå inte infinna sig. Det kan ju ha med bristen på förfest, kanske. Eller helt enkelt det faktum att det finns en sak jag borde ta itu med ikväll.

Det är en ganska viktig sak, men jag är lite skraj över hur det kan bli mottaget... Å ena sidan orkar jag inte tänka in hur det kan komma att bli, men å andra sidan känner jag att jag måste ta reda på det här för att jag ska fungera normalt. Som jag skrev till Martin på likström häromdagen; antingen får jag dränka mig i sprit, eller göra några glada hoppsasteg. Det ger sig.
Och som Fröken Olsson från Jkpg och jag konstaterade redan i våra mellersta tonår; Bäst att veta!

Så jag fördriver tiden med att spamma FB med schysst musik från spotifylistan och så är ännu ett märke dykt upp på västan. Resultatet; en synål gick av och på höger långfingers topp finns en nätt liten blåsa. Ont gör det, men fint blev det på västen! Man får väl vara glad för det lilla, antar jag.

Jag önskar er en fortsatt fin lördag. Jag får väl snart ta och tagga till ordentligt, men det är fortfarande runt 5-6 timmar kvar till sittningen. Gott om tid..!

Fan jävla helvetes satans skit-bajspåse. Hrm... jag menar... Attans bananer vad dumt det här blir. Min allra bästa och närmaste vän fick det där jävla sketna jobbet i fukking Wien.
Fattar ni?! WIEN! Vet ni var det ligger, eller? Ja, inte runt hörnet direkt.... Neheeeeej då... Nej, ut i Europa i det sketna landet Österrike. ÖSTERRIKE! Det ligger inte ens österut.

Nej då, jag är inte bitter. Inte aaaaaaalls... Eller vänta nu... Någonstans därinne är jag glad och spattig av stolthet för att ett stort bolag vill ha honom. Det är awesome för honom att få en sådan chans, och han är trots allt min bästa vän, så jag ÄR glad för honom (långt därinne). Men jag är fanimej inte alls glad för mig. Jag hade ju vant mig vid att ha honom i samma stad, att kunna ringa när som helst och låta hans lugna resonemang tvinga ångesten och andningssvårigheterna på flykten när de dyker upp... Nu kommer det inte att gå..

Så nu har jag ungefär en futtig månad på mig att kramas och skratta så mycket jag kan med honom, för sen är det fan försent. Men som min ömma moder sa till mig i telefonen igår... "Therese, det kanske är dags nu? Life goes on..." Och jag håller med, men vaffan, han skulle ju alltid finnas på, om inte armlängds, så åtminstone en kort spårvagnstur bort.

Men om man  ser till turen jag nånsin haft i livet när det gäller vänner och liknande så är det är en helt normal grej. Varför ska jag få behålla dom som är allra bäst för mig...? Om en stund ska jag dränka mig i fredagsmusik och vin, men först; hänga tvätten (kanske också skulle hänga mig lite?).


KattFan & jag på Boulogner under PiP 2009

---

observera detta: jag menar inte på allvar att hans flytt åsamkar mig så mycket sorg att jag känner behov av destruktivt beteende på något sätt. men om jag påstod att jag inte är ledsen så skulle jag ljuga. jag förstärker bara känslan en smula, hrm.

Putin är awesome i det här klippet, som jag förövrigt hittade hos Lena Holfve



Gotta love it, eller hur..?

Nu är det helg och jag vet inte riktigt vad den här fredagen bjuder på. Imorgon är det iaf sittning med allt vad det innebär. Tjooo!

Tanten kör stenhårt, och mannen har inte mycket att säga emot.

Bra start på fredagen, tacka för det Pline!



Ha en bra fredag, nu går jag & jobbar.

Jag har alltid haft behov av mentala pauser. Till och med när jag var yngre, liten, mellanstor och så vidare. När jag var riktigt liten visste jag inte om det själv, då styrde mina ömma föräldrar det; nu Therese är det dags att du varvar ner och då var det allt som oftast var det genom sällskapsspel eller så.
När jag lärde mig läsa var böckerna min mentala paus, det finns många kort på mig som 5,6,7-åring när jag är helt inne i en bok. Jag läste allt, och böckerna var min oas, där jag återhämtade mig.

Under mina tonår hittade jag min mentala paus i skrivandet. Jag vet inte hur många meter poesi jag har producerat. Vet inte antalet dikter eller verser jag har lyckats plita ner. Jag vet att jag ofta skrev på rim i början, det var liksom enklast. Dagböcker har jag också slitit med hälsan, hur många vet jag inte. Under årens lopp har jag hunnit med att skriva om hjärta och smärta, om ingenting alls, och om mina sk livskriser. Känslorna kanaliserades via det skrivna ordet.

I nuläget har bloggen fått vara min ventil. Dessutom har jag använt diverse communities dagboksfunktioner till detta, och det gör jag fortfarande. Inte lika frekvent eftersom bloggen får ta det tyngsta lasset - på gott och ont. Men jag känner en befrielse i att se hur tankarna förvandlas till text och jag får lättare att se röda trådar (eller bristen på dem).

På den senaste tiden har jag börjat pyssla kort. Det är en tillfredställelse att sitta och knåpa ihop kort till vänner och bekanta. Att tänka in en design och sedan se den klar är faktiskt jäkligt roligt. Om man ska se till den absolut närmaste "baktiden" (i motsats till framtid alltså) har kort-pysslandet fått ta ett steg tillbaka till förmån för ovvepyssel. Eller, för att vara ärlig, väst-pysslet.
Min SKRK-väst har varit ett dåligt samvete ett tag, men nu har jag faktiskt plockat upp den och börjat pimpa till den. Och jag inser att det är så jäkla rogivande att sy på märken. Man koncentrerar sig bara på det man gör och inga konstiga och otrevliga tankar får plats. It's a win-win situation; västen blir fin, och jag slipper tänka så mycket.



det började med glittrig konturtråd på ryggtexten förra veckan.

(tack Jonas Gardell för de orden i mailet för så många år sen.)

Illamåendet sitter i, jag måste nog inse att ätandet inte går så bra heller. Det är helt och hållet min mentala bit som gör att jag mår illa och då blir det fasen inte mycket ätet.

Jag försöker peppa mig själv, men det går inte sådär jättebra.

du är svår att leva utan. jag är svår att leva med.

Deal with it, i'm yours to keep.

Oj då... det krävs ett sångbyte!

Vi ser det snöar, vi ser det snöar, det var väl roligt, hurra!

SÅ jävla roligt är det inte, att man måste klämma i medelst ett freakin' "hurra!". Suck.

På FB konstateras det snöfall i ganska stora delar av landet, i princip alla statusrader både på östra och västra halvan.

Jag för min del konstaterar lugnt och stilla att det ska bli ganska skönt med den fackliga utbildningen inomhus hela långa dagen.

Så nu blir det till att dricka upp kaffet och sen hatta iväg på den däringa utbildningen.

Ta hand om er & ha en fin tisdag.

Jag mår faktiskt ganska illa. Det har kört till och från hela dagen, och jag vet inte alls vad det kan bero på. Jag har inte druckit ovanligt mycket kaffe. Jag har ätit som jag ska. Det har varit en vanlig dag.

Börjar misstänka att min jävla mentala bit har tagit över magen igen. Länge sen det hände nu faktiskt. O andra sidan är det länge sen jag hade tossiga tankar. Och varför skulle jag klara mig längre än 2-2½ månad?! Har ju aldrig hänt förr, så varför skulle det plötsligt ske en förändrig under våren 2011..?

Fast jag trodde nog att jag skulle klara mig eftersom nu våren har känts så fin och ljus...

Bah.
Man ska inte gå över ån och säga hej, förrns man fått vatten, inte heller ska man gråta mjölk över spillt nattvardsvin. eller hur var det nu...?

Jag vet, jag vet... Inte särskilt mycket skrivet i bloggen på några dagar, det har blivit mest mms som livstecken.
Kanske har det med att jag helt enkelt inte haft tid och faktiskt inte heller särskilt mycket inspiration till att skriva.
Ganska skönt då, att man inte har en superblogg och måste leva upp till förväntningarna, typ 7 inlägg om dagen..

Iaf..

Igår hade jag en tanke... och den följde med till idag när jag vaknade; fy fan vad jobbigt det är att bara hänga i luften. Att inte veta vart man står, eller hur det ligger till eller om det är nånting eller ej.
Jag blir helt matt när jag tänker på att jag har hängt i luften i snart en månad. VI har hängt i luften. Det är jobbigt, för jag vet verkligen inte hur jag ska förhålla mig till den här biten av livet och jag verkligen avskyr att inte veta. Det finns inte mycket som är värre än den här osäkerheten, för det är som att kliva runt på den tunna isen; sätter du foten fel blir det fanskap. Liksom, okej eftersom inget är sagt så spelar det ju ingen roll, men kanske är det så att jag... eller nej, vänta... vaffan... och så blir det till slut att jag är skitskraj för att göra fel och Fascistens ord har redan börjat ringa i min hjärna; hrm, tror du verkligen att nån annan orkar med dig, och vill ha dig? då får du leta jääähäävligt länge.
Och så är hela jävla baletten igång, och det kommer sluta med att jag skiter i alltihopa för att jag är så sketans rädd för att bli sådär bränd igen.

Kanske är det redan försent.